Lådan är så tom...
Kattungen såg ut ungefär som en sork. Gråsvart, lång och blöt. Den var sandig, hade navelsträngen kvar och rörde sig bara om man petade på den. Iskall var den också, och ingen kattmamma inom synhåll. Vi ringde på hos de grannar vi trodde kunde ha dräktiga katter eller små kattungar själva, men inget napp. Vad gör man?
Grannen åkte och köpte modesmjölksersättning för katter, och jag värmde den på mitt bröst. Då piggade den på sig, gnällde och ställde sig upp på vingliga ben och verkade _mycket_ livskraftig. Prognoserna vi fick var dåliga; "Det är extremt ovanlig att de överlever ens den första tiden. Den behöver dia omedelbart för att få antikroppar, annars är den helt oskyddad mot infektioner. Den den ska äta varannan-var tredje timme och kan inte kissa eller bajsa av sig själv, det sköter kattmamma åt den, det är ett dygnet-runt-jobb i flera veckor."
Tja, något val hade vi egentligen aldrig, vi kunde ju inte bara lämna den åt sitt öde där på den asfalterade gångvägen.
Först kallade vi den för "han", men efter att ha googlat om kattens anatomi var det så vitt jag kunde se en kattfröken! Hjalmar visste precis vad hon skulle heta - Kattis. Hon fick en skokartong med en handduk i, och verkade tycka att livet var ganska mysigt. Men ändå gnagde oron. Den har inte bajsat än, är det normalt? Kissar vi den tillräckligt ofta? Får den i sig tillräckligt med ersättning? Har inte magen blivit lite väl uppsvälld? Varför rycker den ibland när den sover? Hur blir det när min semester är slut om två veckor och kattungen fortfarande behöver dygnet-runt-passning? Hur blir det med Axel som reagerat mot katter tidigare med röda ögon och klåda i ögon och näsa? Nä, den behöver verkligen en mamma! I alla fall den här första ömtålig tiden.
På sin andra dag i livet fick kissen följa med hem till familjen Dafe. Där fanns ytterligare fem personer som förälskade sig i kissen, och jättefina bilder finns i deras blogg. Hon var helt klart slöare idag, men verkade inte må dåligt. Svårt att veta vad som är normalt för en kattunge när man inte har fler att jämföra med. Nu i efterhand kan man tycka att hon borde varit mer vaken, mer intresserad av att äta och hörts lite mer.
Efter att ha postat ett meddelande om att vi sökte en nybliven kattmamma AKUT på ett kattforum här på internet fick jag tillslut napp. Vi valde att försöka med en kattmamma som förlorat sina egna ungar den 15/7, vår katt föddes ju på förmiddagen dagen efter och dessutom bodde kattmamman här i Sollentuna. Vi åkte dit vid 21 på kvällen men fick tyvärr inte följa med in eftersom kattmamman själv blivit omhändertagen och inte var riktigt trygg i sitt nya hem än. Vad som helst för kattungens bästa. Senare fick jag följande SMS "Hon har i alla fall blivit tvättad och accepterad. Nu återstår att hitta tutten."
Måste säga att vi hade blandade känslor, underbart att katten fått en mamma och att det verkar gå bra, men oj, vad det var tomt här hemma. Tänk om vi aldrig fick se henne igen? Jag var absolut inte beredd att bara släppa henne, jag ville ju se henne gå omkring på sådana där ulliga, kaxiga kattungeben, kanske, kanske ge henne ett permanent hem här eller hos någon vi känner.
Men det gick inte som vi tänkt. På onsdagskvällen vid 18-tiden ringde de och sa att kissen inte hade klarat sig. *sorg* Den hade inte velat äta och allt hade väl inte känts rätt så de åkte in med den till veterinären. Där konstaterades det att hon hade lunginflamation. Förmodligen hade hon dragit på sig den redan när hon låg övergiven och kall. Först hade de fått i henne lite mat och då hade hon verkat bättre ett tag. Men senare hade hon börjat krampa och då fanns det inget mer att göra. Jag är jätteglad att de i alla fall tog sig tid att ringa mig och berätta.
Detta lilla liv som berörde och engagerade så många människor. Från vänner och grannarna som åkte och köpte den svindyra ersättningen, till människor på sjalbarn och kattforum som låg vakna på nätterna och försökt komma på någon som kunde ta sig an katten. För att inte tala om akutgruppen som ställde upp med jourfamilj och veterinärskostnad. Det skulle inte gå såhär, det var liksom någon mening med att denna fantastiskt fina kisse blivit född där mitt på gångvägen så vi skulle se den. Trodde jag. Allt som finns kvar nu är bilderna och blodet på min tröja.
Grannen åkte och köpte modesmjölksersättning för katter, och jag värmde den på mitt bröst. Då piggade den på sig, gnällde och ställde sig upp på vingliga ben och verkade _mycket_ livskraftig. Prognoserna vi fick var dåliga; "Det är extremt ovanlig att de överlever ens den första tiden. Den behöver dia omedelbart för att få antikroppar, annars är den helt oskyddad mot infektioner. Den den ska äta varannan-var tredje timme och kan inte kissa eller bajsa av sig själv, det sköter kattmamma åt den, det är ett dygnet-runt-jobb i flera veckor."
Tja, något val hade vi egentligen aldrig, vi kunde ju inte bara lämna den åt sitt öde där på den asfalterade gångvägen.
Först kallade vi den för "han", men efter att ha googlat om kattens anatomi var det så vitt jag kunde se en kattfröken! Hjalmar visste precis vad hon skulle heta - Kattis. Hon fick en skokartong med en handduk i, och verkade tycka att livet var ganska mysigt. Men ändå gnagde oron. Den har inte bajsat än, är det normalt? Kissar vi den tillräckligt ofta? Får den i sig tillräckligt med ersättning? Har inte magen blivit lite väl uppsvälld? Varför rycker den ibland när den sover? Hur blir det när min semester är slut om två veckor och kattungen fortfarande behöver dygnet-runt-passning? Hur blir det med Axel som reagerat mot katter tidigare med röda ögon och klåda i ögon och näsa? Nä, den behöver verkligen en mamma! I alla fall den här första ömtålig tiden.
På sin andra dag i livet fick kissen följa med hem till familjen Dafe. Där fanns ytterligare fem personer som förälskade sig i kissen, och jättefina bilder finns i deras blogg. Hon var helt klart slöare idag, men verkade inte må dåligt. Svårt att veta vad som är normalt för en kattunge när man inte har fler att jämföra med. Nu i efterhand kan man tycka att hon borde varit mer vaken, mer intresserad av att äta och hörts lite mer.
Efter att ha postat ett meddelande om att vi sökte en nybliven kattmamma AKUT på ett kattforum här på internet fick jag tillslut napp. Vi valde att försöka med en kattmamma som förlorat sina egna ungar den 15/7, vår katt föddes ju på förmiddagen dagen efter och dessutom bodde kattmamman här i Sollentuna. Vi åkte dit vid 21 på kvällen men fick tyvärr inte följa med in eftersom kattmamman själv blivit omhändertagen och inte var riktigt trygg i sitt nya hem än. Vad som helst för kattungens bästa. Senare fick jag följande SMS "Hon har i alla fall blivit tvättad och accepterad. Nu återstår att hitta tutten."
Måste säga att vi hade blandade känslor, underbart att katten fått en mamma och att det verkar gå bra, men oj, vad det var tomt här hemma. Tänk om vi aldrig fick se henne igen? Jag var absolut inte beredd att bara släppa henne, jag ville ju se henne gå omkring på sådana där ulliga, kaxiga kattungeben, kanske, kanske ge henne ett permanent hem här eller hos någon vi känner.
Men det gick inte som vi tänkt. På onsdagskvällen vid 18-tiden ringde de och sa att kissen inte hade klarat sig. *sorg* Den hade inte velat äta och allt hade väl inte känts rätt så de åkte in med den till veterinären. Där konstaterades det att hon hade lunginflamation. Förmodligen hade hon dragit på sig den redan när hon låg övergiven och kall. Först hade de fått i henne lite mat och då hade hon verkat bättre ett tag. Men senare hade hon börjat krampa och då fanns det inget mer att göra. Jag är jätteglad att de i alla fall tog sig tid att ringa mig och berätta.
Detta lilla liv som berörde och engagerade så många människor. Från vänner och grannarna som åkte och köpte den svindyra ersättningen, till människor på sjalbarn och kattforum som låg vakna på nätterna och försökt komma på någon som kunde ta sig an katten. För att inte tala om akutgruppen som ställde upp med jourfamilj och veterinärskostnad. Det skulle inte gå såhär, det var liksom någon mening med att denna fantastiskt fina kisse blivit född där mitt på gångvägen så vi skulle se den. Trodde jag. Allt som finns kvar nu är bilderna och blodet på min tröja.
Kommentarer
Postat av: Daniela
Även vi sörjer lilla Kattis. Tänker på henne ofta ofta. Lilla gumman. Om vi bara åkt till veterinären i tisdags, men vi kunde ju som sagt inte veta hur en nyfödd kattunge "ska" bete sig. Hur skulle vi kunnat veta det? Och åt gjorde hon ju iaf emellanåt. Kram på er, hoppas vi ses snart!
Trackback