maja&barnen

Jag och Signe har grävt lite i gamla skåp. Det började med att hon ville titta på mormors bokmärken från 40-talet och blev en lång minneskavalkad.

Mormors album är litet, har ljusblåa pärmar med röda blommor och är väldigt slitet. Bokmärkena är fastklistrade och går inte att ta loss eller byta. Fast man ser att mormor har försökt. :) Vissa motiv är precis likadana som de Signe har idag, med änglar och blommor i kärror, medan andra var nya för Signe med bleka färger och tysk text. De var de enda bokmärken som gick att få tag på i Finland under andra världskriget och ibland hade mormor inget lim utan fick fästa bokmärken i albumet med klibbig, kokt potatis. Signe älskar sådana historier!

Och där, längst inne i skåpet, bakom förlossningsjournalerna som gav oss tillfälle att än en gång konstatera att Axel kissade på min mage när han var någon minut gammal (Alltid lika roligt, tydligen!), låg en hög med kort från tiden innan barnen. Där fanns det här:



Mitt allra första skolfoto från första klass.

På fotot är jag precis lika gammal som Signe är nu, nästan sju år, och jag har inte tappat några mjölktänder än. Det har ingen av min barn gjort före sju års ålder. Signe väntar och väntar och två tänder är liiiiite lösa.

Jag minns att mamma hade glömt bort att det var skolfotografering och blev så besviken när bilderna kom. Hon skällde på mig sådär som mammor brukar göra för att dölja sina egna tillkortakommanden och tyckte att jag åtminstone hade kunnat borsta håret innan.

Jag tycker att det är ett av de bästa foton som någonsin tagits på mig som barn bara för att det är så autentiskt. Jag hade alltid tofsar och hårspännen i hår som inte längre såg prydligt ut efter en dags lek. Och polotröja. Minns att jag aldrig gillade den andra tröjan. Den är säkert köpt på Åhléns i Mörby centrum och jag hade en till ur samma kollektion som var lika ful med detaljer i fuskskinn. Allt var inte bättre förr.

Jag brukar inte gå på nya kampanjer i affären. Jag brukar inte lockas av skyltar som skriker att det blir billigare om jag köper två eller tre. Jag brukar inte låta barnen tjata till sig godsaker direkt i butiken. Brukar inte köpa nya kaviarsorten eller kexchokladen bara för att den är ny. Men jag tänkte faktiskt att vi skulle testa nya Marabou mjölkchokladcookies tills jag kom till affären och insåg att de kostar trettio kronor för åtta stycken. Inte ens två var. Nepp. Då bakar jag hellre egna.

Sagt och gjort, Signe och jag vispade rumsvarmt smör, farinsocker, strösocker och två ägg. Rörde ner vetemjöl, bakpulver och vaniljsocker i smörkrämen till en deg. Hackade en 200 grams mjölkchokladkaka av ovannämnda fabrikat och blandade i. Sen klickade Signe ut skedar av kakdeg på två plåtar. Vi gjorde 25 stycken stora som min handflata.

Det vill säga, en 200 grams chokladkaka räcker till 40 kakor av den storlek som ligger i de färgglada påsarna på Coop. Och vad är köpta kakor mot hembakade? :)





Söderbergmans chocolate chip cookies:

175 g rumsvarmt smör
2 1/2 dl farinsocker
1 dl strösocker
2 ägg
5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
ca 200–250 g Marabou mjölkchoklad

* Värm ugnen till 175 grader.
* Vispa smör, farinsocker och strösocker poröst. Vispa i äggen.
* Blanda de torra ingredienserna och rör ner dem i smeten. Hacka chokladen grovt och rör ner även den.
* Blanda till en deg.
* Låt gärna degen stå i kylskåpet över natten.
* Klicka ut degen på en plåt med bakplåtspapper.
* Grädda i ca 10 minuter.
* Låt kakorna svalna något på plåten och lägg sedan över dem på ett galler för att kallna helt.

Häromveckan hade Konsumentföreningen Stockholm smällt upp ett bord i vår lokala Coopbutik där de bjöd på rättvisemärkt choklad. I egenskap av den sista dinosaurien som uppskattar den kooperativa grundtanken var jag förstås tvungen att stanna till. Där stod redan en till synes helt vanlig man och provsmakade choklad. Representanterna bakom bordet räckte honom en liten papperslapp och föreslog att han skulle vara med i deras lotteri. Vinsten var en rättvisemärkt fotboll från Pakistan. Men "Nej tack, jag vinner bara", sa mannen. (Represen-)Tanterna kluckade lite men mannen stod på sig och sa gravallvarligt "Det är sant. Jag _gör_ det.", och så gick han.

Med tanke på att Hjalmars fotboll legat ute hela vintern och helt nyligen råkat studsa mot storebrors fot och in till Häxan Surtant här bredvid (R.I.P. fotbollen), så hade jag inget emot en dylik vinst. Jag snappade åt mig den omnipotenta mannens lapp, fyllde i Hjalmars namn och stoppade ner i lådan. Sen glömde jag bort det. Tills J ringde mig på jobbet igår. Han hade kikat igenom en hög med reklam och där låg ett brev adresserat till Hjalmar. Han hade vunnit en rättvisemärkt fotboll från Pakistan. Tänka sig, så märkligt. :)

Signe får smaka morotsjuice för första gången:

- Vet du vad det smakar i min käft? Som vanliga morötter!

... håret hamnar i kläm när du stänger bildörren.
... håret åker med säkerhetsbältet in i fästet när du ska spänna loss dig.
... håret hamnar i kläm när du knäpper byxorna.
... håret går av när du drar upp dragkedjan på jackan.
... barnen använder håret som servett.
... det fastnar mer matrester i håret än på disktrasan när du torkar bordet.
... det går två balsamflaskor på varje schampoflaska.
... du hittar en intrasslad geting i håret när du kommer fram till jobbet.

Hon fyllde fyra år för två månader sedan och nu har hon lärt sig cykla utan stödhjul. Hon kan ju allt den ungen, precis som hon säger... Min mobilkamera är kass, men håll till godo. Ljudet hålls med fördel avstängt.