maja&barnen

Det har inte blivit någon vidare bra start på den kalla årstiden i år. Barnen har redan hunnit vara dundersjuka med feber och ont i halsen. Det hör liksom inte till vanligheterna att Axel går och lägger sig och sover mitt på blanka dagen, han som knappt kan sova nattetid. Efter en vecka i skolan var det visst dags igen. Igår hade han så ont i halsen att han bara grät och vägrade äta. Lite dryck fick jag dock i honom. Hade hoppats att det skulle gå över tills idag. Killarna har höstlov och skulle få vara ensamma hemma och ha det lugnt och skönt, men när Axel vaknade alldeles svullen i ansiktet och till och med hade svårt att svälja juice insåg jag att vi fick ändra planerna.

Jag ringde förstås till vanvårdscentalen, här nere i Norrviken, för att beställa läkartid, men sköterskan som svarade var uppenbarligen tvungen att försöka utöva vad liten makt hon har och slog på stort redan från början. "Har han några andra symtom än ont i halsen? Nähe, det brukar man ha om det är bakteriellt." Hon gjorde sitt bästa för att vi inte skulle komma dit och ta upp deras tid i onödan. Hon slog till och med upp att vi varit där med honom i april och tagit halsprov som varit negativt, och använde det som argument för att vi skulle avvakta en dag till. För halsprover brukar inte visa något förrän efter 2-3 dagar, och dessutom var det förmodligen ändå virus.

Men då hade jag tröttnat på att diskutera baciller med Britta-som-aldrig-fick-vara-Lucia-i-skolan så jag sa att jag faktiskt ville konsultera en läkare, att jag inte var pigg på att ge mina barn penicillin men ändå i så fall ville höra vad jag kan göra för ett barn som trots 200 mg Ipren OCH 500 mg Alvedon har så ont att han grinar och pratar så grötigt att vi knappt hör vad han säger. Då säger kjoltyget i andra änden av luren; "Ja, jag får väl ge er en läkartid här då. Men är det så att det visar sig vara negativt så kan ni dra lärdom av det här."

Nu sitter jag här med ett 40-pack Kåvepenin, och summerar vad jag har lärt mig. Till exempel att mitt förakt för allt vad vårdpersonal heter faktiskt är helt befogat. Att min magkänsla alltid stämmer. Att jag blivit överkörd tillräckligt många gånger för att kunna stå på mig. Att det är synd om nyblivna föräldrar som inte vet vad de ska tro och fortfarande litar på dåliga råd. Tänk vad okunnig jag varit nu om det inte varit för henne, jag ska banne mig skicka tackkort!