Lite mer Mmm.... i livet.
Jag brukar inte gå på nya kampanjer i affären. Jag brukar inte lockas av skyltar som skriker att det blir billigare om jag köper två eller tre. Jag brukar inte låta barnen tjata till sig godsaker direkt i butiken. Brukar inte köpa nya kaviarsorten eller kexchokladen bara för att den är ny. Men jag tänkte faktiskt att vi skulle testa nya Marabou mjölkchokladcookies tills jag kom till affären och insåg att de kostar trettio kronor för åtta stycken. Inte ens två var. Nepp. Då bakar jag hellre egna.
Sagt och gjort, Signe och jag vispade rumsvarmt smör, farinsocker, strösocker och två ägg. Rörde ner vetemjöl, bakpulver och vaniljsocker i smörkrämen till en deg. Hackade en 200 grams mjölkchokladkaka av ovannämnda fabrikat och blandade i. Sen klickade Signe ut skedar av kakdeg på två plåtar. Vi gjorde 25 stycken stora som min handflata.
Det vill säga, en 200 grams chokladkaka räcker till 40 kakor av den storlek som ligger i de färgglada påsarna på Coop. Och vad är köpta kakor mot hembakade? :)
Söderbergmans chocolate chip cookies:
175 g rumsvarmt smör
2 1/2 dl farinsocker
1 dl strösocker
2 ägg
5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
ca 200–250 g Marabou mjölkchoklad
* Värm ugnen till 175 grader.
* Vispa smör, farinsocker och strösocker poröst. Vispa i äggen.
* Blanda de torra ingredienserna och rör ner dem i smeten. Hacka chokladen grovt och rör ner även den.
* Blanda till en deg.
* Låt gärna degen stå i kylskåpet över natten.
* Klicka ut degen på en plåt med bakplåtspapper.
* Grädda i ca 10 minuter.
* Låt kakorna svalna något på plåten och lägg sedan över dem på ett galler för att kallna helt.
Värttinä - Kulturhuset 28/11!
Bild lånad från http://www.varttina.com/
Det var faktiskt magiskt! Musiken liknar inget annat och alla i bandet är så professionella att man bara rycks med! Jag fick också lust att skutta runt, likt en älva, barfota på scen och sjunga att jag är en tvättmaskin (Jag hade bara min mobilkamera med mig, så det gick egentligen inte att varken fota eller filma.)!
Det finns dock massor av bra klipp på Youtube som representerar dem bättre. Det här, till exempel, skulle ha kunnat vara från igår:
Om någon oroar sig för att det inte går att förstå vad de sjunger så kan jag avslöja att inte heller alla finsktalande klarar tydligen av att avkoda deras Karelska dialekt, så varför hänga upp sig på det? ;o)
Sommarfrisyr...
Andra sidan av Hans Snygghet:
Innan:
Grattis Signe 3 år idag!
Nu sover Signe som en stock efter en lyckad födelsedag. Mina barn är så rika som har så många nära och kära som bryr sig om dem!
Nyvaket födelsedagsbarn öppnar paket i sängen:
Faster Johanna vet precis vad som går hem hos små prinsessor:
Yes!
Jag har äntligen hittat förklaringen till att man inte kunnat se bakgrundsgrafiken här på bloggen på ett bra tag. Eftersom bilderna låg på Geocities servrar och de stryper trafiken till användarnas sidor om det blir för många besök under en och samma timme (hur sjukt är inte det?) så tänkte jag att det var därför. Men nu kunde jag helt plötsligt inte logga in där heller, så jag kikade in till min gamla Yahoo-mail och där hade jag minsan fått inte mindre än _två_ noticemail om att de skulle ta bort mitt webbytrymme pga. att den inte uppdatarats på ett år. SKIT OCKSÅ! Min Yahoomail använder jag inte heller länge och den har förresten Geocities också deletat en gång. Tio år gamla mailkontakter och konversationer försvann för alltid. *snyft*
Nu har Jesper i alla fall fixat nytt webspace åt mig och jag har lagt ut grafiken igen, äntligen ser det ut som det ska här inne! Sen passade jag på att lägga ut Hjalmars gamla hemsida. Den har visst inte uppdaterats sen har var fyra månader, och nu fyller han ju sex år nästa månad. Men endel av er som läser här kände inte oss när Hjalmar föddes så jag tänkte att det kunde var kul att se. =)
Hjalleballebus!
Vår och kalastider...
Som vanligt rivstartar våren med galet många kalas. Är det inte våra egna ungar eller närmsta familjen så är det bekantas barn eller grannar. Det är minst två-tre stycken varje helg och så har det hållit på sen mitten av januari då Isabell fyllde 3 och faster Maria... 25 var det va... ? ;o) Ett väldigt trevligt fenomen i och för sig.
I helgen är det dubbelkalas i släkten och dessutom påsk, helgen som gick var det Totte som fyllde 2, Hampus som fyllde 6 och Kevin som fyllde 10, och innan dess var det ju korvgrillning med Axels klass och så var Hjalmar på Harry Potter-kalas hos Alexander. Ja, se där fick vi användning för den där häxdräkten jag fyndade på H&M för en tia ännu en gång. Den har nämligen tjänstgjort som Harry Potter-kostym förr:
Hjalmar ville absolut inte ha glasögon och inget ärr ritat i pannan. Gryffindoremblemet på manteln knåpade jag ihop och sydde fast strax innan kalaset.
Axel i samma ålder, på väg till Jessicas maskerad. Jag jobbade denna helg minns jag, så J fick panikköpa "trollspö" och faster Tine sminkade fint. =)
I slutet av påsklovsveckan är båda killarna bjudna på Philips Star Wars-kalas. Som tur är sydde jag Jedidräkter åt dem förra året när Hjalmar fyllde 5. Tja, efter det stundar väl Signes treårsdag strax, och sådär kommer det hålla på fram till och med augusti då turen kommit till farmor Anna och kusin Simon... Sen fyller ju J och jag år i september och oktober, men nu när jag skriver detta inser jag varför vi aldrig orkar fira oss själva. ;o)
Familjefest!
Eftersom Axel står bland de första på klasslistan är det visst alltid min tur att vara klassförälder, och denna termin var inget undantag. Jag brukar föreslå att vi ska börja nerifrån ibland, men vinner aldrig något gehör, konstigt nog. ;o) Nu efter pajknytis, maskerad och brännboll var vår ursprungliga idé ett pulkarace i början av året. Men eftersom vädrets makter inte var med oss blev det istället korvgrillning på Järvafältet.
Självklart stod regnet som spön i backen och en tredjedel av de familjer som tidigare tackat ja, ringde och lämnade återbud. Men vi som vägrade låta yttre omständigheter hindra oss fick desto trevligare. Uppehåll om än mulet, och inga problem att få fyr på elden. Det var väl en sju-åtta familjer som kom tillslut och de flesta hade med sig flera syskon, åh, så roligt de hade!
Efter tre timmar var matsäcken uppäten och våra barn dyngsura trots vattentäta kläder och skor så då gav vi upp och åkte hem. I bilen frågade Hjalmar "Har de öppet imorgon också?". Eh? Deras Ur & Skur-dagis är verkligen inte vad det har varit... de brukade ju vara i skogen 4-5 dagar i veckan. Nu går de till en dunge bredvid vägen på onsdagar och äter sin medhavda smörgås, sen går de tillbaka till gården. Men det är en annan historia.
Jag vågade tyvärr, tyvärr inte ta med vår kamera ifall det skulle regna, så ni får hålla tillgodo med några bilder tagna med mobilen.
Finalen på en riktigt bra eftermiddag kom när vi lufsade hemmåt över kohagen och J skulle hoppa över en vattensamling i sina gympaskor. Aj, aj, min mage har ännu inte hämtat sig från skrattattacken.
För exakt nio år sedan...
... hade ett tillfälligt lugn just sänkt sig i den gamla förlossningssalen på Uppsala Akademiska Sjukhus. Jag hade äntligen fått EDA efter att ha väntat i tre timmar med värkar som ville slita sönder hela min kropp och som helt saknar motstycke om jag jämför med mina två andra förlossningar. Jag fascinerades av det enorma tryck min livmoder lyckades prestera, helt utan min hjälp, och jag fick äntligen lite välförtjänt vila. Det kanske var tur att jag inte visste vad som väntade i förlossningens sista skede. Uttröttad mor, värksvaghet, värkstimulerande dropp, sugklocka, TVÅ klipp och en hel massa stygn där man minst av allt vill ha dem. ;o) Då kanske jag hade stått ut med mardrömsvärkarna ett tag till, det är ju svårt att spekulera i.
Men jag fick min belöning tillslut! "Gosse Söderberg" föddes äntligen kl 02.18 på lördagsnatten efter att sugklockan lossnat med ett stort SMACK! Han vägde 3960 g, var 53 cm lång och hade ett huvudomfång på 37 cm. Han skrek till på en gång när han kom ut som för att tala om att han var här nu och mådde bra, och var sen helt lugn, tyst och förundrad.
Om fem timmar har jag varit mamma i nio år, nästan en tredjedel av mitt liv, och jag skulle inte byta bort en enda minut för allt i världen. G*R*A*T*T*I*S A*X*E*L!
Makalöst!
Jag kanske inte är den som starkast förespråkat unisexkläder till barn. Jag gillar det, och har köpt en hel del sådant till mina små. Mest för att det minner om min egen barndom, men ibland är det skönt att inte pådyvla barnen en massa färdiga roller och förväntningar utan låta deras personlighet tala för sig själv. Hur som helst så finns det andra i min bekantskapskrets och på de internetforum jag besöker som vurmar mer för detta med könsneutralt än jag gör.
Jag har ofta fått höra skräckhistorier av dem om "de stora klädkedjorna" och hur stereotypt man blir behandlad där som kund. Att det tex. inte går att handla randiga strumpbyxor från flickavdelningen till en pojke utan expediten envisas med att visa var det finns strumpbyxor med Spidelmannen så till den milda grad att man hellre går ut ur butiken utan strumpbyxor. Jag som jobbat på H&M i nio år har tagit detta med en nypa salt. Dels vet jag ju att det inte går till så i alla butiker, har aldrig varit med om att någon av mina kollegor betett sig så, dels har jag tänkt att historierna måste vara lite kryddade och dels vet jag ju att någon form av uppdelning är bra att ha om man vill fortsätta sälja hyfsat vilket min föredetta arbetsgivare antagligen tänkt sig. Och vad är det som förhindrar att man går runt på hela barnavdelningen och tittar om man har ett öppet sinne? Vad spelar det för roll om det står "Fingervantar Pojk" på kvittot i dotterns påse med marinblå vantar om man ändå inte vill göra någon skillnad barn från barn?
Men idag fick jag själv känna på hur tråkigt det kan bli. Stegade in till familjens hovleverantör i jakt på ett paraply åt Signe. H&M brukar alltid ha några färgglada som hänger i ett hörn, och de brukar inte kosta så mycket. Kikade lite snabbt men såg inga, så jag ryckte tag i första bästa personal på golvet.
- Har ni paraplyer på barnavdelningen?
- Är det kille- eller tjej-?
- Eh? Tjej... *lätt chockat*
- Nej, det har vi inte. Bara de där med nyckelpigor. *pekar mot nyinkomna paraplyer prydligt upphängda bland flickkläderna*
Eftersom jag blev överrumplad av att det första hon ville veta var om paraplyet skulle vara till en pojke eller flicka så kom jag inte för mig att svara något annat än "tjej", för det var ju sanningen. Signe älskar nyckelpigor (eller är det jag som gör det?) så varför hon först inte tyckte att de hade några paraplyer alls när de a) just fått in ett gäng. b) fanns på RÄTT avdelning, ur hennes synvinkel sett, och c) var så könsneutrala ett barnparaply kan bli med sitt röda handtag och vita tyg med småkryp på, det övergår mitt förstånd? Hjalmar som älskar kryp i alla former och djupt sörjer att gråsuggorna på vår uteplats sover under vintern skulle älskat det när han var 2,5 år.
Jag som i första hand på jakt efter ett regnskyddande ting och lätt hade köpt vilket skräp som helst bara priset var det rätta, förväntade mig faktiskt att hon först skulle visa mig vilka paraplyer de hade inne, oavsett motiv och avdelning, och sen lämna det till mig att bedöma om de passade mina önskemål och barn. Här skulle denna historia kunna vara slut, men så väl är det icke! Nehejdå. Sen kom jag på att fleecetröjan som H&M sålt i ett par säsonger passar perfekt i Polarn o. pyrets jackor och kan fästas innuti. Signe ska ha en röd sådan jacka i vår, och jag kunde tänka mig nästan vilken färg på fleecen som helst. Är den dov så smälter den in där bakom jackan och spelar liksom ingen roll och är den färgglad så bryter den av istället och det gillar vi ju. Så jag gick tillbaka till samma personal:
- Du, den där fleecetröjan för 79,50, har ni kvar några sådana?
- Aa, är det kille- eller tjej-?
- ? *stirra oförstående*
- För vi har nog reat ut dem, tjejrean hänger här på ringen, och killrean på ringen framme vid kassan.
Vad bra att ringarna stod så långt ifrån varandra så inte kunderna skulle råka kontaminera den ena med plagg från den andra. Huaminje!
Ä*N*T*L*I*G*E*N!
http://www.expressen.se/ledare/pmnilsson/1.992622/080106-vad-hander-med-pojkarna
"Pojkarna --- behöver sitta i knät på dagis. De behöver ta ansvar för ordningen i klassrummet. De behöver lära sig empati och rita hjärtan och tycka om fröken. Pojkar har också känslor."
Här är det!
http://www.hemnet.se/beskrivning/hemnet/83940
Utmanad...
Vad gjorde du för tio år sedan?
* Hjälp vilken vägskäl i livet jag stod vid för exakt tio år sedan! Jag skulle bara döda ett halvår och sen flytta till Gotland och plugga arkeologi var det tänkt. Intagningen är alltid på hösten. Datakurs kunde ju vara smart, för på det området var jag ju rätt så bortkommen kände jag. Den började den 19 januari, och där gick även Jesper. Jag har fortfarande inte satt min fot på Gotland, det blev nämligen arkeologistudier i Stockholm istället... gravid som jag var. ;o)
Vad gjorde du för ett år sedan?
* Exakt samma saker som nu antar jag. Trist!
Fem snask jag gillar:
* Sura flaskor, rosa bumlingar, Rollo, punchpraliner och geléhjärtan.
Fem sånger som du kan hela texten till:
* Tja, utan inbördes ordning eller ens bevis på tycke: Garmarna - Vänner och fränder, Markoolio - Millennium 2, Nationalsången, Diamonds are a girls best friend och Yesterday (måste man fortfarande lära sig den på musiken i skolan?).
Vad skulle du göra om du var miljonär?
* Det beror på hur många miljoner vi talar om? En miljon räcker inte långt... Det skulle väl bli kontantinsats till ett hus med minst fyra rymliga sovrum, mycket förvaring, stort kök, tvättstuga med grovingång och en stor mysig, insynsskyddad altan. Helst grått.
Fem saker som du gillar att göra:
* Fynda gamla saker och ge dem nytt liv vare sig det är barnvagnar på Blocket.se eller vardagsrumsbord i grovsoporna, vara mamma, läsa, sy och shoppa.
Fem saker som du aldrig skulle klä dig i eller köpa:
* Ridbyxor (som vardagsplagg à la 1993), jättespetsiga skor , basker, tröjor som visar magen eller mummelbyxor (= tights där man ser läpparna röra sig utan att höra någonting).
Fyra favoritsaker:
* Varför bara fyra saker när det ska vara fem av allt annat? Min Walkmanmobil, min Buddhaljushållare, mitt nya köksbord och dvdn.
Dan före dopparedan.
God Jul 2007 önskar tre syskon som inte vill sova...
Ibland blir det fel.
De sjunger visst Vargsången på dagis nu.
Men suck!
Julstämning!
Axels mysiga lilla skola känns som en relik. Hur många skolor firar lucia mellan 18-20 på kvällen den 13:e, och har dresscode? Detta år får dock även de barn som _inte_ spelar fiol deltaga i luciatåget. Kan ni tänka er!? "Igår hade vi en ordentlig genomgång av Luciakonserten, dvs. hur alla skulle gå, stå och agera. Alla de barn i tvåan som spelar fiol ska vara klädda i "finkläder" med något rött. Det tre av oss som ej spelar fiol, får vara med i Luciatåget och klä sig valfritt som: tärna, stjärngosse eller tomte." Hm, avdelningen med röda finkläder i garderoben är inte överdrivet stor kan jag avslöja... Funkar tryck med kinesiska drakar tro?
Men det är lite det som är charmen och skälet till att vi valde just den skolan. Nu till första advent var det som alltid fackeltåg till Sollentuna Kyrka, med efterföljande adventsstund. Eftersom det är klass två som läser adventsverser i kyrkan varje år, går de först i tåget, och i år var det alltså Axels klass med respektive familjer som fick äran. Måste säga att det är otroligt mäktigt att tåga upp mot kyrkan och höra klockorna ringa. Kunde inte låta bli att fundera på hur många fackeltåg som gått till den platsen före gatlyktornas tid genom århundradena, eller till och med årtusendena (nåja, årtusendet i alla fall)?
Välkomna till vår verklighet!
Jaaaaa!
Hon ser lite ensam och fundersam ut på fotot men visst finns hon med! =D Klänningen är blöt och resten av kläderna hade tydligen inte kommit på efter toabesöket, men det är ändå jättekul att hon är med där bland de andra.
"Vilken tur att det blev en tjej..."
Pappa J jobbar, det regnar, det är dagen före löning och i plånboken ekar det tomt. Vad göra? Men vi åker på Parkteater! Axel har redan sett Lilla Don Quijote, så han ville hellre leka med en nyfunnen kompis. Hjalmar och Signe och jag satte oss på bussen (den första av tre) på väg till Rålis. Barnen var sååå duktiga på vägen dit, tom. till den milda grad att medresenärer påpekade vilka fina barn jag hade! =oD
Vi kom fram till parken sisådär tjugo minuter innan teatern började och styrde kosan mot parkleken som jag lovat Hjalmar att vi skulle leka i först. Självklart entrade vi parken från det hållet där plaskdammen ligger och Signe stannade ju förstås där. Jag gick lite i förväg men höll ögonen på Signe och hojtade om att vi inte skulle bada idag och hon skulle komma och titta på resten av parken. Vände på huvudet för att se var Hjalmar tog vägen, vände tillbaka och då slår ungen i vattnet och hamnar under ytan!
När i h-e klev hon upp på kanten??? Hon stod ju nedanför och tittade på en röd tvåhjuling jag sa var för stor för henne? Jag galloperade tillbaka de ca sex stegen som skiljde mig från Signe och slet upp henne, och där stod hon och kippade efter andan medan paniken lyste i ögonen. Och allt jag kunde tänka på var några ord vi fick höra från släkten då jag var gravid; "Hoppas det blir en tjej så hon blir lugn".
Lådan är så tom...
Grannen åkte och köpte modesmjölksersättning för katter, och jag värmde den på mitt bröst. Då piggade den på sig, gnällde och ställde sig upp på vingliga ben och verkade _mycket_ livskraftig. Prognoserna vi fick var dåliga; "Det är extremt ovanlig att de överlever ens den första tiden. Den behöver dia omedelbart för att få antikroppar, annars är den helt oskyddad mot infektioner. Den den ska äta varannan-var tredje timme och kan inte kissa eller bajsa av sig själv, det sköter kattmamma åt den, det är ett dygnet-runt-jobb i flera veckor."
Tja, något val hade vi egentligen aldrig, vi kunde ju inte bara lämna den åt sitt öde där på den asfalterade gångvägen.
Först kallade vi den för "han", men efter att ha googlat om kattens anatomi var det så vitt jag kunde se en kattfröken! Hjalmar visste precis vad hon skulle heta - Kattis. Hon fick en skokartong med en handduk i, och verkade tycka att livet var ganska mysigt. Men ändå gnagde oron. Den har inte bajsat än, är det normalt? Kissar vi den tillräckligt ofta? Får den i sig tillräckligt med ersättning? Har inte magen blivit lite väl uppsvälld? Varför rycker den ibland när den sover? Hur blir det när min semester är slut om två veckor och kattungen fortfarande behöver dygnet-runt-passning? Hur blir det med Axel som reagerat mot katter tidigare med röda ögon och klåda i ögon och näsa? Nä, den behöver verkligen en mamma! I alla fall den här första ömtålig tiden.
På sin andra dag i livet fick kissen följa med hem till familjen Dafe. Där fanns ytterligare fem personer som förälskade sig i kissen, och jättefina bilder finns i deras blogg. Hon var helt klart slöare idag, men verkade inte må dåligt. Svårt att veta vad som är normalt för en kattunge när man inte har fler att jämföra med. Nu i efterhand kan man tycka att hon borde varit mer vaken, mer intresserad av att äta och hörts lite mer.
Efter att ha postat ett meddelande om att vi sökte en nybliven kattmamma AKUT på ett kattforum här på internet fick jag tillslut napp. Vi valde att försöka med en kattmamma som förlorat sina egna ungar den 15/7, vår katt föddes ju på förmiddagen dagen efter och dessutom bodde kattmamman här i Sollentuna. Vi åkte dit vid 21 på kvällen men fick tyvärr inte följa med in eftersom kattmamman själv blivit omhändertagen och inte var riktigt trygg i sitt nya hem än. Vad som helst för kattungens bästa. Senare fick jag följande SMS "Hon har i alla fall blivit tvättad och accepterad. Nu återstår att hitta tutten."
Måste säga att vi hade blandade känslor, underbart att katten fått en mamma och att det verkar gå bra, men oj, vad det var tomt här hemma. Tänk om vi aldrig fick se henne igen? Jag var absolut inte beredd att bara släppa henne, jag ville ju se henne gå omkring på sådana där ulliga, kaxiga kattungeben, kanske, kanske ge henne ett permanent hem här eller hos någon vi känner.
Men det gick inte som vi tänkt. På onsdagskvällen vid 18-tiden ringde de och sa att kissen inte hade klarat sig. *sorg* Den hade inte velat äta och allt hade väl inte känts rätt så de åkte in med den till veterinären. Där konstaterades det att hon hade lunginflamation. Förmodligen hade hon dragit på sig den redan när hon låg övergiven och kall. Först hade de fått i henne lite mat och då hade hon verkat bättre ett tag. Men senare hade hon börjat krampa och då fanns det inget mer att göra. Jag är jätteglad att de i alla fall tog sig tid att ringa mig och berätta.
Detta lilla liv som berörde och engagerade så många människor. Från vänner och grannarna som åkte och köpte den svindyra ersättningen, till människor på sjalbarn och kattforum som låg vakna på nätterna och försökt komma på någon som kunde ta sig an katten. För att inte tala om akutgruppen som ställde upp med jourfamilj och veterinärskostnad. Det skulle inte gå såhär, det var liksom någon mening med att denna fantastiskt fina kisse blivit född där mitt på gångvägen så vi skulle se den. Trodde jag. Allt som finns kvar nu är bilderna och blodet på min tröja.